I våras satte jag upp ett gäng med mål inför detta år, ett av dem var att ta mig till junior EM i Belgien. Så när jag fick ett samtal om att jag var uttagen och att jag skulle få möjligheten att representera Sverige på årets europamästerskap blev jag väldigt glad eftersom jag hade lyckats uppfylla ett av mina största mål någonsin.
Tisdagen den 13 september satte jag mig på tåget mot Stockholm tillsammans med Mia Hermansson för att tillbringa två nätter i Täby hos Mathilda Wallén, genomföra en sista judoträning (teknik) på Spif med resten av EM laget, och slutligen flyga till Bryssel, Belgien, på Torsdagsmorgonen vid sju tiden. Detta för att vi skulle åka som ett gemensamt team ner till Belgien.
Väl framme på flygplatsen i Bryssel väntades det oss 1,5 h bussfärd till ett stugområde där vi skulle bo. Inne på området fanns det förutom stugor, cykeluthyrning, ett litet hotell, sjöar, vattenscootrar, badhus, lekland, affärer, restauranger, utkikstorn m.m.
Under torsdagen kollade vi läget i centret där vi bodde, åt holländska pannkakor till lunch, buffé till middag, testade på badlandet (vilket var väldigt kul!), handlade mat, tittade på protokollen och gjorde oss hemmastadda i vår stuga. Det var jag, Mia, Mathilda och Emma som bodde i en stuga och killarna (Benjamin, Adam, Tommy och Jakob) bodde i en annan stuga.
Fredagen började tidigt med frukost och sedan transport bort till tävlingshallen som var mycket proffsigt organiserad. Hela arrangemanget var proffsigt! Vi alla tre tjejer hjälpte Mathilda med hennes uppvärmning så fort vi kom till hallen, då hon körde bland de första matcherna. Sedan satt vi på läktaren och tittar på judo fram till finalpassen skulle börja – då var det dags för oss som skulle tävla dagen efter att bege oss hemåt så att vi inte blev allt för sega i huvudet och kroppen. För Mathildas del så vann hon första matchen mot en serbiska och sedan förlorade hon mycket en mycket duktig Schweiziska – som sedan slutade på 2a plats. Tyvärr förlorade hon matchen innan kvartsfinal, och eftersom det är enkelt återkval på mästerskap så fick hon inget återkval.
Lördag morgon… Klockan ringer, jag sätter på mig en vit t-shirt, löparshorts, sverigeoverallen, tar mitt competition-card, sätter upp håret och beger mig bort till invägningen. Får mitt pass av Jacke, väger in, äter frukost, går till stugan hämtar väskan som packades kvällen innan, beger mig till bussarna som transporterar oss till tävlingshallen. Eftersom jag stod över första rundan, och vi körde round-by-round (Med det menas att man varvar, i detta fall 2, viktklasser.
Att man kört först en runda i ena viktklassen, sen en runda i den andra, sen runda nr 2 i första viktklassen osv..), så var det rätt många matcher tills det var min tur och därför körde jag ingen jätte hård uppvärmning i början. I första matchen väntades mig vinnaren mellan Noa Snir, Israel och Arleta Podolak, Polen. Det visade sig bli Podolak som jag mött två gånger tidigare i år…
Ena gången i Estland, där jag vann och andra gången i Berlin där jag förlorade och samtidigt skadade armbågen. Denna gången lyckades jag dra det längsta strået och vann på 2 varningar (en för passivitet och en för falsk attack) och det innebar att jag i min nästa match, som var kvartsfinal, skulle möta Ryskan Anastasia Polikarpova (som vann St. Petersburg i år).
Även denna match blev en lång match, hela ordinarie matchtid gick och även goldenscore vilket ledde till att det blev flaggning – som jag vann med 3-0. Nu hade jag avanserat till semifinal, där jag mötte Sanne Verhagen, Nederländerna. Även henne har jag mött tidigare i år, och visste att hon inte var omöjlig även om jag förlorade när vi möttes.
Men denna dag såg jag att hon hade kört riktigt bra, och var i form så det blev en aning för svårt. Efter en tidig seio nage som gav henne yoku bevakade hon mest ledningen och jag lyckades aldrig få till något poänggivande. Så det var bara att ladda om, med mat och friskluft inför bronsfinal som gick senare på dagen, mot Emma Barkeling, Sverige.
Bronsfinalen… Efter en attack på Uranage från Emmas sida som jag vrider över lite döms det Wazari till mig av huvuddomaren men sido-domarna viftar bort den. Matchen slutar med Wazari till Emma samt ett brons och en femte plats till Sverige!
Under dagen har även Adam, Tommy och Mia tävlat. Adam och Tommys matcher hann jag inte se någonting på eftersom att de körde ungefär samtidigt som mig men jag har fått höra att de körde bra och förlorade lite snörpligt på hantai (Adam) och wazari (Tommy). Mia däremot såg jag de flesta matcherna av.
Hon ledde sin semifinal mot Fransyskan som sedan vann alltihopa, men åkte på ett armlås och skadade ledbandet i armen. Så med en väldigt tejpad armbåge, och lite värktabletter mötte hon en duktig Polska i bronsfinalen. Men det är svårt att vinna när man inte kan greppa, så även Mia slutade på en femteplats.
Jag visste redan innan jag gick upp på mattan att ingen förväntade sig att jag skulle stå överst på pallen, jag hade absolut ingen press på mig på något sätt… För mig gällde det bara att ha roligt, vilket jag också hade! Men självklart gick jag upp med en inställning att jag skulle vinna, för vinna måste man våga göra annars har man redan förlorat! Även om det inte räckte hela vägen fram detta mästerskap så är jag mycket nöjd med min insatts. Jag kan leva med att vara femma i Europa, i -57 U20, i ett år, det känns faktiskt mer än okej.
Även söndagen spenderades i tävlingshallen då vi hade Benjamin som skulle tävla. Han körde 2 mycket bra matcher, där han vann över en duktig Belgare i första och trotts kontroll över matchen förlorade mot en Georg som slutade femma. Och med reglerna som jag benämnde innan så var även Benjamin ute ur tävlingen efter de 2 bra körda matcherna. Kl. 6.00 på måndagsmorgon gick bussen till flygplatsen, och vid lunchtid landade jag på Köpenhamns flygplats.
// Fanny Malmborg